Klimatet

Jag vet inte ens hur jag ska börja skriva men skriva måste jag för jag har så mycket i mig som ingen orkar lyssna på. Det känns som om jag lever i en bubbla och alla andra är utanför. Jag tänker ibland att det är väl jag som har fel kanske, som missförstått, förstorat upp, feltolkat. Så ibland googlar jag för att få upp hoppet. Men jag får reda på mer saker värre saker. Jag kollat källorna. Jo det är ansedda forskare, många forskare, alla klimatforskare och de säger samma sak: det är snart över. Livet som vi vet det på jorden är snart borta. Vi är på väg att nå den tipping point där det inte finns någon väg tillbaka, där isarna och havsbotten kommer släppa ifrån sig växthusgaser som är så mycket kraftfullare än koldioxid – inte om 60 år som de trodde när jag löste miljökunskap -96, inte om 30 år som de trodde för 5 år sedan, inte om 18 år som de trodde förra året utan om 2 år. Om vi inte stoppar ALLA koldioxidutsläpp NU! Och kanske är det redan då för sent eftersom så mycket finns lagrat.

Det här ger mig fullskalig panik som jag försöker behärska. Jag har försökt organisera mig, jobba ideellt och politiskt för att dra mitt strå till stacken. Men så kom valresultatet i söndags och jag knockades. Jag är nere för räkning. Jag vet inte om jag orkar mer.

Ingen pratar om klimatet längre. I somras var klimatet en snackis och den extrema torkan och bränderna och foderbristen gav en sötsur förhoppning om att nu! Nu kommer det vända! Nu fattar folk. Men MP kom med nöd och näppe över 4 % och det verkar inte bli nåt fortsatt regeringssamarbete. HUR ÄR DET MÖJLIGT?

Folk säger ”men om det vore så farligt borde de väl prata om det på nyheterna”. Ja men det gör de ju! Hur kan man inte höra? Hur kan man missa att läsa om det i tidningarna? Vad är det för psykologisk spärr som gör att människor inte kan ta till sig att vi snart utrotas? Att deras barn kommer dö till följd av klimatförändringarna?

  • För hur ska ett liv med 10 m högre vattennivå vara möjligt? Hur ska en välfärd kunna hållas uppe när allt kommer gå till att släcka bränder (bokstavligen), hindra och fixa efter översvämningar och extremväder, hantera de enorma flyktingströmmar som kommer komma och framför allt hur ska vi kunna producera mat? Ekosystemen kommer rubbas på sätt som inte ens går att förutse för allt hänger ihop. Människan är inte skiljs från naturen utan beroende av den. Uppepå allt detta hägrar risken för krig när de mest primära resurserna begränsas (bostad, mat och vatten) och de sjukdomsepidemier som kan komma.
  • Jag är så ledsen och så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Kanske ska jag också bara blunda och låtsas som ingenting och leva på och försöka njuta så mycket som möjligt av det liv som finns kvar. Men kan man göra det mot sina egna barn?
  • Annonser
    Det här inlägget postades i anna. Bokmärk permalänken.

    Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

    Google+-foto

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

    Ansluter till %s