Egoism

Igår hos psykologen pratade vi mycket om mitt kompenserande för mina brister och min uppfattningar av mig själv som egoistisk och inte supersmart.

Eftersom jag jobbar på ett universitet så finns det många som står högre än mig på karriärs- och smarthetsstegen; doktorander, doktorer, professorer, forskare, lektorer osv. Så även om jag är välutbildad akademiker så känner jag mig aldrig smart på jobbet, för jag kan alltid jämföra mig med verkliga genier. Detta kompenserar jag genom att utnyttja min superkraft effektiviteten.

Jag har kommit på att om man är ex lärare så och har en arbetsplats där man nästan alltid är den mest utbildade och kompetenta, där man jämföra sig med vikarier, icke behöriga lärare samt elever så måste man ju få en helt annan självbild, trots jämförbar utbildning (med min).

Angående min syn på mig själv som egoist så ifrågasatte hon om jag verkligen var det och jag fick ge exempel på varför jag tycker jag är det. Jag sa tex om jag ringer nån så kan jag komma på att vi mest pratat om mig, eller att jag glömmer bort viktiga saker som pågår i mina vänners liv. Då sa hon att en sann egoist interns reflekterar över detta. Och att det senare snarare tyder på dåligt minne.

Anledningen till att jag ser mig som egoist tror jag mest kommer från att jag fått höra det hemifrån så många gånger. Min bror har inget minne av att fått höra det. Detta även i situationer där förväntningarna på oss torde vara lika. Men jag har också fått höra det i relationer (i stridens hetta).

Problemet med att jag ser mig som egoist är att jag hela tiden försöker kompensera för denna dåliga egenskap (vilket hon också ifrågasatte – är det så dåligt att tänka på, sig själv, är det inte rent skadligt att vara altruist och självuppoffrande?) på ett sätt som hela tiden ger mig dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet.

Jag ska nu försöka ta reda på hur egoistisk jag egentligen uppfattas. Vilket blir svårt då de flesta inte kommer vilja svara ärligt.

Vid en diskussion med P om detta igår så inser jag att jag nog är mer självisk i mina nära relationer och väldigt på vad gäller att ställa upp, ge min tid, och offra saker för andra människor (hjälp till flyktingar, insamlingar, politiskt engagemang, medlem i massa hjälporganisationer, skänker pengar till diverse, ger matkassar, har fadderbarn osv), medan han är väldigt osjälvisk i familjelivet, men aldrig räcker ut en hand för att hjälpa en okänd person, om de så står rakt framför honom och ber.

Intressant i iallafall att grotta i. Viktigaste lärdomen: sättet en uppfattar sig själv behöver inte överensstämma med verkligheten.

Annonser
Det här inlägget postades i anna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s