En natts sömn

Har tyckt att jag sover bra vilket förvånat läkarna då dålig sömn ät ett av de tydligaste tecknen på utmattning. Men sedan sjukskrivningen startade har jag varit så otroligt trött när jag vaknar. Som kroppen och huvudet är bly. Som om jag bara sovit några få timmar.

Men igår vaknade jag och kände mig som en normal nyvaknad människa. Som om det var möjligt att kliva upp inom de närmaste tio minuterna.

Jag vaknade heller inte omtöcknad av konstiga drömmar. Varenda natt så drömmer jag så himla mycket. Stressiga oroliga saker utan sammanhang. Inatt drömde jag att jag var tvungen att lära mig en dans med Danny som vi skulle framföra på nåt uppträdande. Men vi var på holmarna och det fanns inte tillräckligt stor plan yta att träna på.

Änyways så kanske det börjar ordna till sig nu, jag är inte heller lika trött på dagarna nu. Jag sover inte ens varje eftermiddag. Men nästan.

Annonser
Publicerat i Hälsa, Utmattning | Lämna en kommentar

Utmattning pizza

Utmattning är att städa med intentionen att inte stressa. Men ändå göra det till slut o få ont i ryggen och bli en sur ragata. Att knappt tåla några ljud resten av dagen och tycka att vanligt familjeliv (läs två barn som lyssnar på musik och småbråkar, tallrikar sim skramlar mm) är helt jävla outhärdligt så pass att en stänger inne sig i sovrummet ett par timmar med ljudbok, men ändå vill skrika HÅLL KÄFTEN till barnen för att de skrattar så högt. Det är att få hjärnstillestånd då en inser att en glömt skriva upp huvudingrediensen till de två återstående rätterna på veckans meny och börja gråta för att man varken anser sig ha råd med pizza pga ingen utbetalning fr FK eller ork att hämta den men heller ungen kraft att slänga ihop nåt.  Eller ens läsa ett recept visade det sig. Så nu blir det pizza iaf. Hela familjen flyr så jag ska gå vara själv. Så snällt men fy fan vad surt och tragiskt. 

Publicerat i Hälsa, Utmattning | Märkt , | Lämna en kommentar

Utmattning – dåligt samvete

Var hos en terapeut (?) på Previa i veckan. Jag fick berätta min historia och bölade så klart även lite där. Man ska ju aldrig missa ett tillfälle att gråta lite hos en vårdinstans, verkar vara mina tårkanalerna nya motto. Summa summarum så sa hon att jag är för hård mot mig själv. Jag ska inte jämföra mig med andra i min sjukdom. Jag FÅR inte göra saker pga min sjukskrivning så då kan jag lika gärna sluta ha dåligt samvete.

Vi pratade en del om att jag har så himla dåligt samvete. Över allting. Över att inte hinna med allt jag ska på jobbet, att jag sällan hinner det jag föresätter mig att göra en dag. Att jag inte kan göra mer för klimatet och miljön. Att jag inte hinner med som förälder med alla jävla skor som ska vara i rätt storlek, alla utflykter, lässtunder, närvarande mamman, all mat som ska fram på bordet och allt vad det innebär att vara förälder. Att jag inte har ork kvar för att vara en härlig fruga. Att jag bortprioriterar mina vänner. Osv. Hon sa att det lät som om jag ställer väldigt höga krav på mig själv, men jag tycker att jag ställer helt rimliga krav på mig själv. För man måste ju sköta sitt jobb, man måste vara en så bra förälder man bara kan (annars är man ju verkligen en röv), man måste för allas skull och för att man vill hinna med och vårda sitt förhållande, man måste se till att huset man bor i inte faller ihop, man måste vara en god samhällsmedborgare och göra allt man kan för att bidra till en bättre värld i kretsar utanför sin familj. Du har starka ideal, sa hon då, när jag sa det sista. Ja det kanske det kallas, men jag tycker verkligen från botten av mitt hjärta att alla som kan ska ta sitt ansvar för att bidra till samhället. Det är ju inte att jag är nån moder Teresa men det säger ju sig själv att det inte funkar att begära att alla andra ska se till att det finns föreningar som kan lära ens barn (och en själv) sporter, att driva politik, att hjälpa de som har det svårt, att folk blir räddade när de har soppatorsk på sjön, att fotbollsplaner klipps, att barn passas, att människor får uppleva kultur, you namn it. Det kanske kallas för idealist, jag tycker det är att vara en reko person som inte bara vill snylta på andra.

Hon ifrågasatte varför jag har dåligt samvete över jobbet och frågade om nån chef antytt/sagt att jag gör ett dåligt jobb. Nej mina chefer har bara uttryckt att de är nöjda med mitt arbete. Däremot har ju kollegor sagt att de tycker det är dålig stil att bara jobba kontorstider och inte jobba kvällar och helger. Även om jag har cheferna i ryggen här så känns det som om jag måste bevisa att jag inte maskar. Kanske kan det finnas nån på jobbet som inte tror på att jag har utmattningssyndrom, som tycker att sviker och latar mig. Hon ifrågasatte varför jag bryr mig om det. Det vet jag inte. Kanske kan det vara för att jag själv har varit lite tveksam till att en person som bara har ett vanligt jobb som jag, som inte är chef eller har jättemycket ansvar, eller nån personlig krissituation, kan vara så klantig att hon blir utmattad, ALLA vet ju vilka varningssignalerna är och man borde kunna ta sitt ansvar att inte hamna där… Eller nåt sånt….

Nu när jag är hemma så vet jag ju att andra, som är lika belamrade med jobb som jag också måste sköta mina arbetsuppgifter. Det känns inte bra.

Och så klart har jag dåligt samvete mot P. Nu när jag inte orkar nåt, så får han ju ta hela lasset och dessutom försöka hålla barnen borta ifrån mig så mycket som möjligt på helgerna så jag får vila och ha tyst. IGEN. Jag hatade det när jag var sjuk med ryggen och jag hatar det nu. Han är fantastisk och inser vad jag behöver och gör allt utan att klaga, men jag ser ju att han är trött.

Jag har dåligt samvete mot barnen för att de måste förhålla sig till mig, att de måste tänka på att inte orsaka höga ljud och varje gång det händer så tittar de genast mot mitt håll för att se hur jag reagerar. De har ju sedan alltid med sig att de måste ta hänsy till min rygg och att jag inte orkar allt och liksom är skör och det är så sugigt. Jag vill inte att de växer upp och får minnet av mig av att de var tvungna att tassa på tå runt mig och att jag inte kunde vara med, eller var svag och nåt de behövde oroa sig för. Jag försöker prata med dem mycket, säga att det kommer gå över, att det inte är deras fel att jag behöver dra mig undan, att jag reagerar så mycket på ljud och jag försöker få dem att berätta om hur det känns för dem.

Publicerat i anna, Hälsa | Lämna en kommentar

Holmarna oktober

Är på Holmarna. Åkte till sthlm med buss i onsdags och efter att ha gosar och snusat på Gurra så åkte vi torsdag morgon hit. Det var jobbigt – att resa, att handla, att packa och jag tappade liksom förnimmelsen av kroppen och domnade i ansiktet. Somnade på den stenhårda kökssofffan, trots bara 8 grader i stugan.

Igår var en härlig dag. Jag sov i lilla sovrummet under duntäcket, med yllelångkallingar och två tröjor, raggsockor och mössa och frös inte ett smack och jag var inte ens mörkrädd heller. Jag låg kvar 1,5 tim efter jag vaknat, efter nio timmars (!) sömn och bara lyssnade på nån podd och gonade mig i värmen under täcket.

Det var fint väder så jag gick en promenad bort till källvika och tog vägen förbi källan för att se om det var möjligt att hämta vatten, för Sune hade stängt av vattnet här. Under promenaden blev jag otroligt trött och så blev jag rätt ledsen över det, att inte kroppen fungerar. Samtidigt är det på nåt vis skönt att få kvitto på att allt inte är som det ska, för jag har så dåligt samvete över att vara borta från jobbet och inte ”hjälpa till” hemma. Ibland när jag ligger och kollar Netflix och äter bullar så mår jag ju prima, det känns oerhört bortskämt. Men sen så fort jag gör nåt så mår jag ju dåligt. Under promenaden var jag darrig och osäker på att jag skulle kunna balansera på stenarna, jag blev matt och yr. Hade iaf en skön stund i solen i Källvika på en stol jag hittade. Satt en lång stund i solen och bara njöt av vågskvalpet, nån mås och lukten av mina inrökta kläder (Det ryker in från öppna spisen!).

Brorsan och jag for och hämtade vatten, sen grillade vi korv på sann. Sen vilade jag lite och sen tog vi en båtttur runt hel ön (öarna). Det var härligt. Vi var i land och snokade vid en stuga ingen av oss varit vid, vid Kalkhällviken (mest norra stugan på västerön). Vi såg två örnar lyfta. Vi åkte mellan Österön och klacken, utan att gå på grund.

Lena kom ut och på kvällen satt vi hemma hos henne och käkade.

Inatt har jag sovit om möjligt ännu bättre och såg kvar och lyssnade på ljudbok och halvslumrade till kl nio!

Det känns konstigt att vara här 1. Ensam (inte ens Frozza är med) 2. I kylan 3. Utan att ha några projekt 4. När det inte luktar nåt. Det brukar ju alltid lukta så starkt av ljung och barr.

Jag ska försöka att bara låta dagarna går och inte få för mig att styra upp nåt.

Publicerat i Hälsa, Resa | Lämna en kommentar

Dagarna

Dagarna bara går. 

Efter att ha fått ungarna på bussen så tar jag en mackanoch en kopp tr framför Biggest loser. Jag ser bara halva dvs invägning och hemröstning så det är ju lite tråkigt, men det gör inte nåt. Sen kollat jag mitt favvoprogram Undercover boss US och gråter en skvätt. Sen om jag orkar så går jag och borstar tänder ovh kanske sätter på en maskin tvätt el dyl eller så kollar jag nån timme på Netflix. Brukar gå ut med Frozza runt lunch. Sen måste jag vila. Sen försöker jag göra nåt mer nyttigt som att plocka lite i trädgården eller dammsuga ett rum och sen kommer barnen hem och då brukar jag ha tagit en power nap innan det. Mån stans klämmer jag in yoga och några minuters meditation också. 

Ja så går dagarna. Jag har tråkigt, är ofta nere, orolig, har lite ångest men har det också skönt och tyst och njuter några stunder varje dag av en kopp te eller ett roligt tv-program. Jag orkar inte prata i telefon med nästan nån. Oftast svarat jag inte i telefon. Jag blir helt darrig av tanken på att nån  skulle komma och ringa på. Jag blir dock VÄLDIGT glad av kort, choklad och blommor och sms som kommer! ❤️❤️❤️

Publicerat i anna, Hälsa | Lämna en kommentar

Dåligt samvete

Jag har kommit på att jag har så himla dåligt samvete och det gör mig stressad. ALla har väl dåligt samvete men jag kanske har det mer än många andra…

Jag har dåligt samvete för:

Att jag inte presterar bättre på jobbet

ATt jag inte alltid tycker det är superkul att leka med barnen

Att jag inte har tålamod med barnen och tycker att de är högljudda eller jobbiga ganska ofta

Att jag inte ringer mina närmsta så ofta som jag borde

Att jag nedprioriterat mina vänner

Att jag äter fel (inte pga att jag gör det utan pga hela samhället har siktet inställt på at få kvinnor smalare vare dig de behöver det eller inte och att tjocka skammas så brutalt)

Att jag inte ägnar P den uppmärksamhet och uppskattning som jag borde

ATt huset står och förfaller och vi inte riktigt orkar underhålla det som vi borde

Att jag inte gör mer för klimatet

Att jag så ofta är trött

ATt jag så ofta är sur

ATt människor svälter och jag lever i frosseri och överflöd

Att jag inte har ork att hjälpa andra som behöver det

ATt jag läser för lite

Att jag inte hänger med i nyheter och politik som jag borde

ATt min hund inte får mental stimulans som hon borde

Att hunden inte får sin allergi omhändertagen som hon borde (schamponeras tre ggr per vecka…)

Att vi inte har råd med saker till barnen som vi skulle vilja

Att jag inte är en bättre politiker som orkar strida för fler saker och ägna det mer tid

Osv

Publicerat i anna, Hälsa, jag räddar världen | Lämna en kommentar

Orsak

Det är väl inte utan att en börjar läsa på lite om utmattning, för att förstå vad som hänt, vad som händer och vad som är att vänta.

Av de olika anledningarna som oftast leder till utmattning så stämmer jag inte in på särskilt många (vad jag kan se själv):

Jag lider inte av duktig-flicka-syndromet dvs jag ser ser inte att jag värdesätter mig själv geno mina prestationer, snarare än mina egenskaper. Jag känner faktiskt låga behov av att prestera, inom alla områden.

Jag är inte särskilt orolig av mig. Det enda jag egentligen oroar mig är är klimatet, men det oroar mig å andra sidan mycket. Och en del av oron är att andra inte oroar sig lika mycket, dvs de verkar inte veta särskilt mycket om det enorma hot mot mänskligheten som vi står inför. Detta är en stor stressfaktor i mitt liv, men jag har istället för att gräva ner mig i den oron agerat och engagerat mig politiskt för att känna att jag gör allt jag kan.

Maktlöshet känner jag inte. Jag är i kontroll över MIT liv pretty much Okej – ibland skulle jag inte vilja vara en morsa med huslån i oskarshamn med ett väldigt lågbetalt jobb och stora studieskulder, utan en kvinna på en biologisk station i Australien som noga ggr i vecka guidar folk på en katamaran.

Jag ser inte mig själv som ett offer, utan ser väldigt tydligt mina privilegier, som svensk, vit, hetero, medelklass, fungerande kropp, cis, fastanställd, med familj och tak över huvudet.

Krav på perfektion på jobbet – jag är okej med halvdana prestationer och har låg prestige och god självkänsla. Däremot sätter jag een ära i att vara mycket effektiv.

Jag kan känna självmedkänsla. Jag älskar mig själv, min kropp och allt det där. Jag kan till och med tycka att jag ibland hemfaller åt lite väl tycka synd om mig själv för att jag exempelvis har ont i ryggen.

Jag kan säga nej. Jag gör väldigt sällan saker som jag verkligen inte vill, eller anser mig ha tid med.

Jag tar inte saker särskilt personer. Jag har lätt att ursäkta andra om de betett sig illa mot mig och försöker fundera på orsaker till att de är assholes.

Jag unnar mig egentid och gör saker som jag tycker om.

Jag har vårdat min kropp för att hålla och verkligen prioriterat den framför mycket annat för att vara så smärtfri som möjligt. Jag tränar, yogar, äter bra, dricker lite, får dagsljus, är mycket utomhus och unnar mig mycket sömn.

Jag har inga behov av att uppvisa en perfekt fasad, ett fint hem, en fin bil osv.

Jag känner stor tacksamhet för låt jag har i livet.

Saker jag är medveten om att jag gör/inte gör som har skadat mig:

Jag lyssnar inte på min kropp och dess behov. Jag har ofta smärta i ryggen men kör på ändå. För vad ska man göra. Jag kan inte vara sjukskriven varenda dag jag har ont. Då skulle jag inte jobba säarskilt ofta och inte en enda läkare skulle sjukskriva mig heller. Du behöver i princip krypa fram till läkaren för TT sjukskrivas pga ont i ryggen.Däremot tycker jag att ja har vårdat min kropp för att hålla och verkligen prioriterat den framför mycket annat för att vara så smärtfri som möjligt. Jag tränar, yogar, äter bra, dricker lite, får dagsljus, är mycket utomhus och unnar mig mycket sömn.

Jag vilar inte eller mycket sällan.

Jag får dåligt samvete när jag vilar. Jag förknippar att vila med att vara lat.

Jag göra allting så fort och effektivt som bara möjligt.

Jag kan ha lätt att fastna i negativa tankar och är ett pessimistiskt lagd.

Ska bli spännande att se om jag ser saker annorlunda vid årsskiftet.

Publicerat i anna | Lämna en kommentar