Utmattningen fyller 1 år!

Nu har jag varit konstaterat sjuk i ett år. Min företagspsykolog sa att jag inte skulle kalla mig sjuk, men för mig har det varit jätteviktigt. Att för mig själv fatta att jag inte kan styra detta, hur mycket jag än vill. Att det inte är lathet eller dumhet som gör att jag inte orkar, minns och fattar. Att jag är sjuk i huvudet och kroppen i en symbiotisk massa.

För ett år sedan så mådde jag FÖRJÄVLIGT! Jag vill aldrig tillbaka dit. Aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig osv.

Idag mår jag ju bra, men hra fortfarande en del sviter: tröttare, måste vila varje eftermiddag, stresskänslig, närmre till ångest, glömsk, lägre arbetskapacitet, svårt att träna utan ångestpåslag eller enorm trötthet och känsligare för intryck.

Fördelarna med att gått igenom den här processen är ändå ett flertal: jag är gladare, jag har verktyg för att dämpa stress och ångest, jag känner igenom ångest, jag lyssnar mer på signaler från min kropp, jag har lärt mig meditera, jag har större förståelse och empati för ”svagheter” hos andra och mig själv, jag har mindre ångest (förut flydde jag ångest hela tiden genom sysselsättning och träning, trodde att det betydde att jag var en peson som gillade att hålla igång, när det egentligen betydde att jag var en person som var så uppvarvad att jag mådde dåligt av vila), jag har lärt mig att vila och har större tålamod (gått från obefintligt till litet).

Vems fel var det då att det blev som det blev? Inte var det mitt iaf även om all behandling och hjälp jag fått har handlat om hur JAG ska tänka, röra mig, förhålla mig och vad JAG ska göra för att motverka att det händer igen. Men det är en systemkollaps att så många människor blir helt utslagna av stress. Det är inte individernas fel, det är vår livskarusell som tvingar oss att åka så snabbt att vi flyger av och landar i gruset.

Annonser
Publicerat i anna, Hälsa, Utmattning | Lämna en kommentar

kråla

Så nöjd med at jag lärde mig kråla i somras. Plötsligt kändes det larvigt att jag inte skulle kunna crawla 20 meter när P simmade från Mellanfjärden till Holmarna! Och eftersom vattnet var 20 plus från maj till augusti så var det ju en perfekt sommar, vi badade ju JÄMT!

Jag bad P hjälpa mig och jag gav mig själv 20 dagar. I 20 dagar skulle jag öva lite varje dag och målet var att då kunna simma 50 m.

I början svalde jag halva östersjön, men efter 6 dagar simmade jag 50 m i Götemaren! Efter 20 dagar simmade jag 400 m i Hamnefjärden och efter 22 dagar simmade jag 1200 m i simhallen!

Nu sa jag ju detta till Camilla min sjukgymnast och hon blev eld och lågor och sa att nu måste jag simma minst tre dagar i veckan! Jag som hatar simhallen. Men jag har bitit ihop och gått dit. Heja mig. Det är rätt äckligt, men kanske mindre äckligt än jag trodde ändå. Däremot är det tråkigt och jobbigt på ett lite obehagligt vis. Jag gillar på nåt vis att få andas när jag själv vill, inte när det passar med simtagen. Dessutom gillar jag inte ljudet av bubblorna när man andas ut. Men det ÄR bra för ryggen, så det är bara göra det.

(en annan grej med simhallen som ju är lite jobbig är att man träffar på alla möjliga folk som man måste stå och prata med NAKEN. Folk på kommunen, dagispersonal, vårdpersonal, mammor till barnens kompisar osv. Inte gött tycker inte jag.)

Så nöjd med att ha lärt mig nåt nytt iaf! Heja mig!

Publicerat i Hälsa, träning | Lämna en kommentar

valet 2018

Jag kandiderade till kommunfullmäktige för MP. Det blev inte så mkt till valrörelse för mig eftersom jag fortfarande är rätt nedsatt pga utmattningen som nu är ett år gammal. Jag satte upp skyltar med blan annat mig själv på, viket varv absurt. Mp åkte ju nästan ur riksdagen och åkte ur i alla kommuner utom tre i kalmar län så det blir inget politiskt arbete för mig, vilket jag inte bryr mig särskilt mycket om personligen, men det känns ju för jävligt att inte folk fattar allvaret i klimatkrisen.

SD blev tredje största parti och man vill ju bara gråta åt skiten, men tydligen ska vi vara glada att de inte fick de 25 % de trodde och de talar om valfusk. Det är en sorg att det blivit så och hur hanterar man det ens? Jag orkar inte riktigt ta in vad som händer och hur framtiden kommer att se ut. Jag kan gräva ner mig hur långt som helst, men det hjälper ju inte. Jag måste ta en paus på nåt vis och analysera var jag lägger mina små krafter bäst.

Insikten att man lever i en filterbubbla är större än nånsin och jag känner mig maktlös inför hur mediebevakningen förstorar Sveriges problem med invandring, våld och kriminalitet och förminskar klimathotet. Men vad fan kan jag göra åt det?

img_0165

Publicerat i anna, politik | Lämna en kommentar

Holmarna höst 2018

Vi drog P och jag till Holmarna och vi gjorde det utan barn.

Det var en bra idé. Det blev ett lite svårare genomförande än vi kanske hade tänkt oss. För vi hade nog tänkt oss lite olika saker med den här veckan tillsammans. Och vi har inte varit bara han och jag sedan…. ja jag vet inte när… När vi var i Göteborg på Veronica Maggio för ett par år sedan kanske… Och så var vi på nåt en kväll i kalmar i vintras. Förra sommaren åkte vi en kväll till Borgholm och kollade på First aid kit. Känns som igår.

Så det skavde lite till att börja med. Inte blev det bättre av att P var lite sjuk och jag hade pms. Men sedan blev det bättre. Sedan blev det bra.

Vi ägnade oss åt lingonplockning, svampplockning och sånt. Kom hem och proppade frysen full. Vi tog en tur till västerön med brorsans båt och lade lite nät på vägen. Fick en sik. Åt den med svamp i grädde. Gudomligt. Vi åt kolbullar med Lena och Monika på sann en kväll. Blev frusna pga kolbullar var världens långsammaste mat att laga. Gick hem och lade in fyra pinnar i vår nya kamin och det blev 27 grader medan vi kollade på iPad:en på nån läbbig serie om barnamördare i NY på 1800-t som jag laddat ner och drack whisky så vi fick sitta halvnakna. Vi drack förmiddagskaffe (läs te) och åt mazariner. Vi löste korsord och gjorde 36 frågor som skulle leda till mer närhet. Jag läste två böcker och försökte börja på DonQuijote, men den var inte bara som en tegelsten, utan som en mur.

Det var blåsigt och det var sol, men på kvällarna regnade det ofta lite, men med tanke på att vi ville elda i kaminen så var det bara bra.

I fråga om nytta, så gjorde vi inte så mycket, mer än att P satte upp en liten vägg under huset som veden kan luta mot. Jag försökte vara delaktig, men som vanligt så blev vi ovänner när vi försöker göra nåt ihop. Att vi aldrig lär oss. Det behövdes inte göras så mycket eftersom P har lagt typ tre arbetsveckor på att byta del av taket, förstärka bryggan, få in kaminen mm. Så vi har lagt vår beskärda del av arbete på stugan i år.

Sammanfattningsvis – utvilad och stärkt.

Publicerat i anna, Resa | Lämna en kommentar

Klimatet

Jag vet inte ens hur jag ska börja skriva men skriva måste jag för jag har så mycket i mig som ingen orkar lyssna på. Det känns som om jag lever i en bubbla och alla andra är utanför. Jag tänker ibland att det är väl jag som har fel kanske, som missförstått, förstorat upp, feltolkat. Så ibland googlar jag för att få upp hoppet. Men jag får reda på mer saker värre saker. Jag kollat källorna. Jo det är ansedda forskare, många forskare, alla klimatforskare och de säger samma sak: det är snart över. Livet som vi vet det på jorden är snart borta. Vi är på väg att nå den tipping point där det inte finns någon väg tillbaka, där isarna och havsbotten kommer släppa ifrån sig växthusgaser som är så mycket kraftfullare än koldioxid – inte om 60 år som de trodde när jag löste miljökunskap -96, inte om 30 år som de trodde för 5 år sedan, inte om 18 år som de trodde förra året utan om 2 år. Om vi inte stoppar ALLA koldioxidutsläpp NU! Och kanske är det redan då för sent eftersom så mycket finns lagrat.

Det här ger mig fullskalig panik som jag försöker behärska. Jag har försökt organisera mig, jobba ideellt och politiskt för att dra mitt strå till stacken. Men så kom valresultatet i söndags och jag knockades. Jag är nere för räkning. Jag vet inte om jag orkar mer.

Ingen pratar om klimatet längre. I somras var klimatet en snackis och den extrema torkan och bränderna och foderbristen gav en sötsur förhoppning om att nu! Nu kommer det vända! Nu fattar folk. Men MP kom med nöd och näppe över 4 % och det verkar inte bli nåt fortsatt regeringssamarbete. HUR ÄR DET MÖJLIGT?

Folk säger ”men om det vore så farligt borde de väl prata om det på nyheterna”. Ja men det gör de ju! Hur kan man inte höra? Hur kan man missa att läsa om det i tidningarna? Vad är det för psykologisk spärr som gör att människor inte kan ta till sig att vi snart utrotas? Att deras barn kommer dö till följd av klimatförändringarna?

  • För hur ska ett liv med 10 m högre vattennivå vara möjligt? Hur ska en välfärd kunna hållas uppe när allt kommer gå till att släcka bränder (bokstavligen), hindra och fixa efter översvämningar och extremväder, hantera de enorma flyktingströmmar som kommer komma och framför allt hur ska vi kunna producera mat? Ekosystemen kommer rubbas på sätt som inte ens går att förutse för allt hänger ihop. Människan är inte skiljs från naturen utan beroende av den. Uppepå allt detta hägrar risken för krig när de mest primära resurserna begränsas (bostad, mat och vatten) och de sjukdomsepidemier som kan komma.
  • Jag är så ledsen och så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Kanske ska jag också bara blunda och låtsas som ingenting och leva på och försöka njuta så mycket som möjligt av det liv som finns kvar. Men kan man göra det mot sina egna barn?
  • Publicerat i anna | Lämna en kommentar

    Valmanifest

    Idag tid jag med mig barnen och Viggan till Kolberga där vi delade ut 800 valmanifest. De på cykel o kick bike och jag med apostlahästar. Vi fikade i halvtid på Havslättsbryggan och avslutade med pizza på Sole Mio. De var asgrymma o peppiga hela tiden! Jag är nu skittrött och har blåsa på foten. Sol Mio är min nya favoritpizzeria. Så gutt!

    Ok behöver inte skriva mer kanske men måste iaf skriva oftare. Förresten hittade massa solrosor vid åteln på väg till vvikstorpet. Kul för vildsvinen att få äta sin buffé på denna fina plats. Innan de peppras till döds.

    Publicerat i anna | Lämna en kommentar

    Egoism

    Igår hos psykologen pratade vi mycket om mitt kompenserande för mina brister och min uppfattningar av mig själv som egoistisk och inte supersmart.

    Eftersom jag jobbar på ett universitet så finns det många som står högre än mig på karriärs- och smarthetsstegen; doktorander, doktorer, professorer, forskare, lektorer osv. Så även om jag är välutbildad akademiker så känner jag mig aldrig smart på jobbet, för jag kan alltid jämföra mig med verkliga genier. Detta kompenserar jag genom att utnyttja min superkraft effektiviteten.

    Jag har kommit på att om man är ex lärare så och har en arbetsplats där man nästan alltid är den mest utbildade och kompetenta, där man jämföra sig med vikarier, icke behöriga lärare samt elever så måste man ju få en helt annan självbild, trots jämförbar utbildning (med min).

    Angående min syn på mig själv som egoist så ifrågasatte hon om jag verkligen var det och jag fick ge exempel på varför jag tycker jag är det. Jag sa tex om jag ringer nån så kan jag komma på att vi mest pratat om mig, eller att jag glömmer bort viktiga saker som pågår i mina vänners liv. Då sa hon att en sann egoist interns reflekterar över detta. Och att det senare snarare tyder på dåligt minne.

    Anledningen till att jag ser mig som egoist tror jag mest kommer från att jag fått höra det hemifrån så många gånger. Min bror har inget minne av att fått höra det. Detta även i situationer där förväntningarna på oss torde vara lika. Men jag har också fått höra det i relationer (i stridens hetta).

    Problemet med att jag ser mig som egoist är att jag hela tiden försöker kompensera för denna dåliga egenskap (vilket hon också ifrågasatte – är det så dåligt att tänka på, sig själv, är det inte rent skadligt att vara altruist och självuppoffrande?) på ett sätt som hela tiden ger mig dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet.

    Jag ska nu försöka ta reda på hur egoistisk jag egentligen uppfattas. Vilket blir svårt då de flesta inte kommer vilja svara ärligt.

    Vid en diskussion med P om detta igår så inser jag att jag nog är mer självisk i mina nära relationer och väldigt på vad gäller att ställa upp, ge min tid, och offra saker för andra människor (hjälp till flyktingar, insamlingar, politiskt engagemang, medlem i massa hjälporganisationer, skänker pengar till diverse, ger matkassar, har fadderbarn osv), medan han är väldigt osjälvisk i familjelivet, men aldrig räcker ut en hand för att hjälpa en okänd person, om de så står rakt framför honom och ber.

    Intressant i iallafall att grotta i. Viktigaste lärdomen: sättet en uppfattar sig själv behöver inte överensstämma med verkligheten.

    Publicerat i anna | Lämna en kommentar